Ja jag bölade
Å det var det värt.
Jag grät när barnkören sjöng sin bröllopssång för brudparet i slutet på fredagens konsert. Jag och Silvia tillsammans. För att man knappt kunde vänta till morgondagen då de skulle få varandra.
Jag grät när Daniel höll sitt underbara tal till sin älskade Victoria, rörde vid henne och talade till henne som om bara de två befann sig i riddarsalen tillsammans under middagen. Äntligen.
I jämförelse med Fredrik och Marys bröllop (som jag också var tvungen att se) var detta ett drömbröllop utan like. Förvisso förberett; gäster, utsmyckning, procession, schema, klänning, middag, tal, tårta, vals och så vidare, men under hela dagen såg man bara känslorna mellan kvinnan och mannen som just fått varandra med allas samtycke. Att de är så kära, att de vill ha varandra så mycket. Att det under en sådan dag finns så mycket annat man kan tänka på; nervositet för vad som kan gå snett och hur man gör allt på bästa sätt. Det fanns inte på kartan. De såg sin äkta hälft djupt i ögonen med en tacksamhet och en längtan för varandra.
Den utstrålningen slår allt.
Kommentarer
Trackback