Vågar du va rädd står jag på knä, om du ber mig.
Hans-Uno Bengtsson, för mig känd som docent i teoretisk fysik vid Lunds Universitet, gick bort den 18 maj i år. Idag läste jag några minnesord om honom i Sydsvenskan. Kan nästan gissa att inte en endaste människa som vet vem han var inte fascineras av honom. Han cyklade genom stan ibland. Själv har jag nog bara haft en eller två föreläsningar med honom. Fysiker. Otroliga vetenskapsmän. Svar på allt. Tråkigt, dumt, finurligt eller fascinerande. Whatever. Ett fall och minst en lösning.
Cancer var det i alla fall. Vad annars. Jag är jätterädd för denna sjukdom. Rädd att jag själv ska bli drabbad. Antingen min egen kropp eller någon annans som står mig nära. Och det har redan varit mig nära så många gånger. Jag kan inte komma på ett värre förlopp in mot intetheten. Du får en dom, har en bestämd tid kvar att leva. Vad gör du med den? Har du någon möjlighet att bestämma själv? Vad vill du ha åstadkommit innan du är klar med detta? Vad vill du ha sagt till människorna du bryr dig mest om?
Bäst att börja leva. Tänka på vad man ger. Och tar ifrån någon annan.
Men om du ger av dig själv, blir saknaden då inte större den dagen du försvinner?
Cancerfonden